Vissa nationer får fram en bra målvakt, back, mittfältare och anfallare på samma gång. Andra får fram fyra vänsterbackar. RowZ tar en närmre titt på landslagen med största positionsoturen.
Det är inte alla landslag som kan välja och vraka bland världsspelare till höger och vänster. De allra största – dina Frankrike, Tyskland och Brasilien – kan givetvis byta ut en Alisson mot en Ederson eller en Gnabry mot en Sané utan att försämras nämnvärt. Det är dock en lyx som är få förunnat, de allra flesta landslag får nöja sig med en eller ett par klasspelare i hela truppen.
Då är det ju tråkigt och oturligt för vissa nationer att man välsignats med lirare av hög kvalitet som dessvärre abonnerar på samma position. RowZ undersöker detta fenomen närmare och tittar på vilka landslag som drabbats allra hårdast av detta överflödets förbannelse.
8) Grekland – Vänsterback
För ett par år sedan skulle den första stavelsen i denna rubrik kunna lyda "mitt-" snarare än "vänsterback". Då imponerade en ung Kyriakos Papadopoulos i Schalke 04, en ännu icke-Arsenaldrabbad Sokratis Papastathopoulos i rivalen Borussia Dortmund och en mäktig Kostas Manolas skickade ut Barcelona ur Champions League för Romas räkning.
Samtidigt var offensiven lika torftig som när landet bärgade sitt sensationella EM-guld 2004 och ur det perspektivet har väl inte särkilt mycket förändrats. Men då mittbackarna har fallit bort en efter en är det i stället vänsterback som är det nya svarta i Grekland. En ny generation av vänsterbackar i sina mid-twenties har alla slagit igenom samtidigt och orsakat förbundskaptenen John van 't Schip huvudbry.
Det rör sig om 25-årige Giorgos Kyriakopoulos som trots att han tagit en ordinarie tröja i ständigt överraskande Sassuolo i Serie A, enbart gjort fem landskamper i skrivande stund. Före går i stället den ett år äldre Dimitris Giannoulis, som köptes loss av Norwich för cirka 76 miljoner kronor inför säsongen efter att ha gjort ett fint intryck på lån.
Allra klarast lysande vänsterbacken i landet är dock Kostas Tsimikas. 25-åringen spenderar som bekant sina vardagar i Liverpool där han är vikarie åt ett namn som vi kommer få anledning till att återkomma till senare i denna rankning. Efter att ha haft en perifer roll under sin första säsong i klubben har Tsimikas fått mer förtroende av Jürgen Klopp i år och var matchens lirare i 2–0-segern mot Burnley.
Den förre Olympiakos-försvararen är säkerligen det första namnet som plitas ner van 't Schip väljer bland alla sina vänsterbackar.
7) Colombia – Striker
Sedan nationens gyllene generation slog igenom i början på 2010-talet har Colombia haft det gott ställt längst fram i banan. När landslaget nådde kvartsfinal under VM 2014 hette anfallsstjärnorna Teófilo Gutiérrez (River Plate), Carlos Bacca (Sevilla) och Jackson Martínez (Porto). Hemma skadad satt dessutom det största namnet av alla – 'el Tigre' Radamel Falcao, då i Monaco.
Allteftersom den gyllene generationen börjat komma upp i åren och därmed skulle behöva fasas ut ur landslaget är det enbart på en position där Colombia varit riktigt framgångsrika när det gäller att vaska fram nya guldkorn. På målvaktssidan har ingen kunnat hota en åldrande David Ospina på allvar och Juan Cuadrado, 33, är alltjämnt det största namnet på kanten, oavsett om han spelar back eller winger.
På den centrala forwardsposten är dock konkurrensen fortsatt stenhård. De gamla namnen har rensats bort med undantag för Falcao, 35, som tycks ha fått en nytändning i kometlaget Rayo Vallecano för vilka han redan dunkat in fem ligamål. Rangers anfallsstjärna Alfredo Morelos, 25, som snittar ett mål varannan match sedan han hämtades från finska HJK för fem år sedan platsar överhuvudtaget inte i truppen.
Där återfinns i stället namn som Miguel Borja, 28, som är en oerhört pålitlig målskytt i de sydamerikanska ligorna, Rafael Santos Borré, 26, som var detsamma innan han inför årets säsong lämnade för Eintracht Frankfurt och Roger Martínez, 27, som numera håller till i Club América i Mexiko efter utflykter till Villarreal och Kina.
Det är dock Atalanta-duon Luis Muriel, 30, och Duván Zapata, 30, som oftast fått förtroendet i förbundskaptenen Reinaldo Ruedas (improviserade?) 4–4–2-konstellation. En lösning som i ärlighetens namn har fungerat sisådär trots all offensiv kraft och senast blev det enbart 0–0 hemma mot Paraguay. Colombia riskerar nu att missa VM i Qatar och frågan är om inte Rueda gärna hade offrat en eller fem av sina strikers för att få in en duglig innermittfältare eller ytterback.
6) Danmark – Mittback
I ett parallellt universum skulle landslaget i detta stycke kunna vara Sverige snarare än våra nordiska grannar. Sverige har sedan tidernas begynnelse ständigt varit väl förspända på mittbackssidan oavsett om namnen stavats Glenn Hysén, Patrik 'Bjärred' Andersson eller Olof Mellberg. Dessa tider är dock långt förgångna och numera är det kris om en 32-årig Marcus Danielson sitter fast i karantän i Kina.
Det är i stället den förhatliga Dansken som tagit över stafettpinnen när det gäller mittbackar. I ett extremt talangfullt landslag med skickliga spelare på nästan samtliga positioner så sticker ändå just den positionen ut lite extra. Skulle exempelvis Kasper Schmeichel eller Pierre-Emile Højbjerg skulle laget försvagas avsevärt medan det inte alls är samma fara på taket om lagkaptenen Simon Kjær är frånvarande.
Milanstjärnan är bara en av de många dugliga danska mittbackarna som bidragit till att förbundskapten Kasper Hjulmand implementerat ett 3–5–2-system för att få plats med alla. Bredvid Kjær finns allt som oftast Chelseas bolltrygge Andreas Christensen och Leicesters fyrtorn Jannik Vestergaard som lämnade Southampton i somras för en siffra som uppges landat runt 181 miljoner kronor.
Bakom dessa herrar finns förmågor som Pontus Janssons Brentford-kollega Mathias Jørgensen som inte ens platsar i truppen, Victor Nelsson som Galatasaray betalade runt 70 miljoner kronor för i somras och Joachim Andersen som jagades av bland andra Tottenham innan han skrev på för Crystal Palace i juli för cirka 200 miljoner kronor där han har imponerat stort.
Imponerar gör också bredden i det danska mittförsvaret medan det ser tunnare ut på ytterbackspositionerna där man utöver EM-succén alltsom oftast får nöja sig med den begränsade Jens Stryger Larsen, 30, från start. Det är nästan lite synd att Hjulmand ännu inte kopierat Tony Pulis odödliga 4–4–2:a från Stoke med fyra mittbackar i backlinjer.
5) Elfenbenskusten – Wingers
Minns vi Elfenbenskustens gyllene generation från slutet av 2010-talet? Klart vi gör. Hur ska man kunna glömma ett lag med spelare som Didier Drogba, bröderna Touré, Emmanuel Eboué och Salomon Kalou. Trots världsstjärnor i samtliga lagdelar, målvakt undantaget, lyckades man aldrig krångla sig vidare och landslaget slutade trea i gruppen varje gång det vankades VM-slutspel (2006, 2010, 2014).
Elfenbenskusten kvalificerade sig inte för VM i Ryssland 2018 och något Qatar blir det inte heller efter att man förlorat mot Kamerun och därmed inte tagit sig vidare från det afrikanska kvalet. Det kan tyckas något märkligt med tanke på all offensiv talang som landslaget besitter trots att Drogba och co. hängt upp skorna på hyllan för längesedan.
Längst fram finns nyvärvade Champions League-kungen Sébastien Haller men det är framförallt på kanterna som det finns en uppsjö av förmågor. Till de allra största namnen hör Crystal Palace obestridliga stjärna Wilfried Zaha och Arsenal-enigmat Nicolas Pépé. Med bollbegåvningar som dessa är det något underligt att man ska behöva åka ut mot ett Kamerun vars främsta offensiva vapen är den trubbige Eric Maxim Choupo-Moting.
Skulle det låsa sig för någon av Elfenbenskustens Premier League-stjärnor kan dessutom förbundskapten Patrice Beaumelle slänga in exempelvis Maxwel Cornet som gör succé i Burnley, vilket givetvis inte förvånar trogna läsare av denna blogg det minsta. Andra namn som han har att tillgå är Christian Kouamé, utlånad till Anderlecht från Fiorentina, Sivasspors Max Gradel och Jean Evrard Kouassi som hamnat i Kina.
Utanför truppen finns rutin i evigt unge Gervinho, 34, som nu tråkigt nog hamnat i Turkiet, och talang i Amad Diallo som kan kosta Manchester United runt 400 miljoner kronor om han fullföljer sin potential. "Elefanterna" tar nu ny sats mot afrikanska mästerskapen som ska avgöras i januari i just Kamerun där man trots VM-missen alltjämnt tillhör favoriterna. Då vill det sig att någon eller några av alla yttrar att levererar på riktigt.
Del 2 följer inom kort...