Här följer den hett efterlängtade fortsättningen på årets viktigaste lista.
4) England – Högerback
Det engelska landslaget har nu för tiden det ganska gott ställt på i princip samtliga positioner. Förutsättningar som rimligtvis borde skapa lugn och ro hos den samlade brittiska pressen – men skulle det verkligen vara ett äkta engelskt landslag vi talar om i sådana fall? Fortfarande hörs ekona från den aldrig sinande debatten kring hur Sven-Göran Eriksson skulle få plats med Paul Scholes, Frank Lampard och Steven Gerrard på mittfältet samtidigt.
Samtalsämnet har den här gången förbytts till vem som ska få äran att ta över Gary Nevilles gamla plats, nu när vi ändå talar om Svennis-eran. Då konkurrensen på vänsterbackspositionen är ganska ljummen där ganska begränsade Ben Chilwell och Luke Shaw gör upp om platsen är situationen precis det motsatta på högersidan. Bloggen vågar påstå att inget landslag någonsin har haft sådan täckning på den platsen som England nu har. Någonsin.
Namnen är såklart bekanta för er: rutinerade Manchester City-speedkulan Kyle Walker, 31, och Atlético Madrid-dödbollspecialisten Kieran Trippier, 31, är båda stora Gareth Southgate-favoriter. Detsamma kan inte riktigt sägas om Liverpools poängmaskin Trent Alexander-Arnold, 23. Trots en smått osannolik poängproduktion från sin tillbakadragna position i klubblaget tycks den engelska förbundskaptenen inte direkt högakta 23-åringens defensiva kvaliteter och har föredragit andra spelare.
En sådan är Chelseas Reece James, 22, som ser ut att få sitt ordentliga genombrott i år. James har alltid ansetts stark rent defensivt och har den här säsongen lagt till avkastning på sin offensiv. I skrivande stund står han noterad för fem mål i alla tävlingar. Skulle alla dessa fyra gå sönder finns det gott om täckning bland spelare i den inhemska ligan som inte tagits ut än. Då gör det kanske inte så mycket att Aston Villas yrväder Matty Cash, 24, valt att representera Polen i stället.
Norwich-ynglingen Max Aarons, 21, har ryktats till större klubbar och visat ha ett stort spel i sig. Det har även jämngamla kvicksilvret Tariq Lamptey från Brighton visat sig ha, likt Southampton-nyförvärvet Tino Livramento, 19, vilket inte förvånar hängivna bloggläsare. Att Manchester Uniteds ordinarie högerback Aaron Wan-Bissaka, 24, ännu inte nämnts i sammanhanget säger en del om både honom och konkurrenssituationen i det engelska landslaget.
Med tanke på James och Alexander-Arnolds unga ålder är frågan om inte vissa av spelarna utanför truppen inte gör klokt i att följa Matty Cash exempel och byta nationalitet. Exempelvis är Wan-Bissaka tillgänglig för spel i DR Kongo, Aarons för Jamaica, Lamptey för Ghana och Livramento för både Skottland och Portugal. Englands "oflyt" med ett rejält överskott på högerbacksplatsen kan visa sig vara andra nationers stora lycka.
3) Skottland – Vänsterback
Bloggen ber om ursäkt för upplevd anglofili men vi stannar kvar på de brittiska öarna en stund och förflyttar oss till landet känt för golf, whisky och vänsterbackar; Skottland. Till skillnad från sitt mäktiga grannland som nått "nästan hela vägen" i de stora mästerskapen har den keltiska nationen knappt ens tagit sig "nästan hela vägen" till de stora mästerskapen. Så har det varit länge och sommarens EM-slutspel var Skottlands första stora turnering sedan VM 1998.
Ett trendbrott tycks alltså gå att skönja för landet som nu återigen har spelare i de allra största Premier League-lagen. Synd bara att de två bästa spelarna båda är vänsterbackar. I Arsenalstjärnan Kieran Tierney, 24, och Duracellkaninen Andrew Robertson, 27, hemmahörande i Liverpool har Skottland en vänsterbacksuppsättning som det är frågan om någon nation kan matcha. En lyxproblematik som rimligen har orsakat förbundskapten Steve Clark en del huvudbry.
Clark har försökt lösa "problemet" genom att implementera en 3–4–2–1-uppställning där Tierney fått ta plats som vänsterinnerback medan lagkapten Robertson springer upp och ner längs korridoren som wingback. Man får tillstå att det är en lösning som har fungerat relativt bra för Clark som utöver EM nu även fört sitt Skottland till playoff till VM efter att ha slutat tvåa i sin kvalgrupp efter Danmark, men före nationer som Israel och Österrike.
Bakom dessa de två Premier League-stjärnorna finns dessutom täckning så det räcker och blir över. Stabile Celtic-springaren Greg Taylor, 24, hade inte gjort bort sig i en skotsk startelva och i italienska Bologna har tonårige Aaron Hickey fått något av ett genombrott i skymundan. I erkänt taktiskt svårspelade Serie A har 19-åringen visat stora offensiva kvaliteter genom att bidra med smått otroliga fyra mål på 17 matcher från sin vänsterbacksposition.
Rutin, talang, storklubbserfarenhet, troféer, ledaregenskaper – det skotska landslaget har det mesta man kan önska av sina vänsterbacksalternativ, och lite till. Kan man få fram liknande bredd på andra positioner i laget behöver nog Skottland inte vänta ytterligare 23 år på nästa stora mästerskap. Chansen finns fortfarande att göra väntan kortare än två år. I mars ställs man mot Sveriges banemän Ukraina i playoffkvalet till VM i Qatar. Vid vinst väntar vinnaren mellan Wales och Österrike. Ska Skottland lyckas krångla sig vidare från det krävs det nog att nationens alla vänsterbackar är på topp.
2) Uruguay – Defensiva mittfältare
Uruguays gyllene generation som peakade med att nå semifinal under VM 2010 i Sydafrika börjar så småningom sjunga på sista versen. Demontränaren Óscar Tabárez, 74, fick i november lämna sin post efter 15 år (!) vid rodret på grunda av svaga resultat. Droppen för förbundet blev en patetisk 0–3-förlust mot Bolivia och landslaget har nu fyra raka förluster och riskerar på allvar att missa VM i Qatar nästa år. Nya förbundskaptenen Diego Alonso behöver vända den trenden och till sin hjälp har han en hel drös duktiga defensiva innermittfältare.
Trots att många främst förknippar Uruguay med offensiva stjärnor som Luis Suárez och Edinson Cavani är det på det centrala mittfältet som den allra största kompetensen finns. Det är faktiskt svårt att veta var man ska börja. Men vi startar hos "Marängerna" där den 23 år gamla Federico Valverde härskar i mittens rike. Sedan han återvände från en lånevända hos Deportivo de La Coruña har Valverde varit en ständig närvaro på Real Madrids mittfält. Han förlängde tidigare i år sitt kontrakt med det spanska storlaget till 2027 och har enligt uppgifter en utköpsklausul på runt tio miljarder kronor.
I Juventus finns Rodrigo Bentancour, 24, som patrullerat i banans mitt hos "Den gamla damen" sedan sin ankomst från Boca Juniors inför säsongen 2017-18. I samma liga spelar något mer rutinerade 30-åringen Matías Vecino. Efter ett tufft fjolår med lite speltid har han nu fått chansen i Inter under nye tränaren Simone Inzaghi och tycks ha tagit den. Mer Serie A? Javisst, pitbullterriern Lucas Torreira, 25, är tillbaka och gör det bra i Fiorentina efter mindre lyckade sejourer i Arsenal och Atlético Madrid.
De uruguayanska spelarna som landar i Italien tycks alla dela samma typ av "grinta" – italienskt uttryck som ungefär kan översättas till beslutsam aggressivitet – och Cagliaris krigare Nahitan Nández, 25, är sannerligen inget undantag. Lämnar vi den italienska halvön finns Mauro Arambarri i Getafe. 26-åringen har kopplats i hop med lag som Manchester United och är säkerligen mogen för större uppgifter inom kort. Sportings 20-åring Manuel Ugarte har redan debuterat i landslaget, vilket inte överraskar FM-entusiaster.
Men trots all bredd och allt stål som finns på det centrala mittfältet går det inget vidare för Uruguay. En viss kreativitet och offensiv spets lyser med sin frånvaro och framåt är man fortfarande väldigt beroende av sin sammanlagt 88 år gamla veteranduo. Av de mer framåtlutande mittfältsalternativen heter inte klubbadresserna Real Madrid, Juventus eller Inter utan snarare Los Angeles, Peñarol eller Santos Laguna. Om VM 2022 ska bli verklighet behöver sannolikt några av de mer defensivt lagda pjäserna steppa upp och hjälpa till med poängproduktionen.
1) Slovenien – Målvakt
Då var vi slutligen framme till det mest otursdrabbade landslaget i världen rent positionsmässigt. Obestridd etta – likt deras målvakter – är den fina bergsnationen Slovenien. Samtidigt som själva landet är ganska välmående, särskilt med forna Jugoslavien-mått, har fotbollslandslaget haft det tufft på senare år. Den gyllene eran som varade mellan 1998 och 2002, personifierades av det galna geniet Zlatko Zahovič och där man nådde två raka mästerskap är sedan länge över.
2010 stack ett mediokert Slovenien upp igen och nådde VM i Sydafrika där man så när tog sig vidare från gruppen men sedan dess har det varit slut på det roliga. Samma år peakade landslaget på världsrankingen med en 15:e-plats. Numera rankas Slovenien som den 65:e bästa nationen i världen, bakom länder som Finland, Bosnien och Nordirland. Något VM i Qatar blir det inte efter att Slovenien slutat fyra i sin kvalgrupp. Man kan däremot glädja sig att få spela i B-ligan i nästa års Nations League efter vunnit sin grupp i C-ligan föregående "mästerskap".
Vaktade buren under den senaste "storhetstiden" gjorde den dåvarande Udinese-keepern och nuvarande Inter-veteranen Samir Handanović. Trots att han hängde upp handskarna i landslaget så tidigt som 2015 är 37-åringen likväl nationens fjärde mest landslagsmeriterade spelare genom tiderna. Handanović hade tjänat så väl klubb som land troget sedan 2004 men tvingades, trots sin status som etta i Inter, ge upp sin landslagsplats endast 31 år gammal.
Det fanns en ny sheriff i stan som gjort sig ett namn i Spanien där han var känd som en av La Ligas främsta burväktare. Jan Oblaks, 28, framfart i Atlético Madrid har varit omöjlig att bortse från för slovenska förbundskapten och olikt två vänsterbackar blir det svårt att trycka in dubbla målvakter i en startelva. Sedan Oblak tog över som landslagsetta har han inte tittat tillbaka är numera även lagkapten. Bakom sig har han rutinerade 31-åringen Vid Belec som är förstaval i Serie A-laget Salernitana.
För ett landslag så brandskattat på kvalitet på övriga positioner – bortsett från Atalanta-virtuosen Josip Iličić – känns det både orättvist och onödigt att man ska ha så duktiga burväktare som Handanović och Oblak under samma era, två spelare som kommer till historien som gå till historien som några av landets största någonsin. Som jämförelse kan man titta närmare på 2–1-segern mot Cypern senast. Då startade Slovenien med en backlinje bestående av Petar Stojanović–Žan Karničnik–Jaka Bijol–Jure Balkovec. Hand upp den som har koll på de gubbarna.
Oblak och hans gäng får ta nya tag i stundande Nations League. Där får Sverige en chans att bekanta sig mer med det slovenska målvaktsundret då man lottats in i samma grupp som Slovenien tillsammans Norge och Serbien. Den 2 juni ska svenskarna mäta sina krafter i den slovenska huvudstaden Ljubljana. Om man har nog med torrt krut i bössan för att ta sig förbi han som många kallar för 'världens bästa målvakt' återstår att se.
Sloveniens framtidshopp symboliseras av Red Bull Salzburg-strikern Benjamin Šeško. Den 1,94 centimeter långa 18-åringen dunkade in 21 mål på lån i den österrikiska andraligan i fjol och sägs vara spelaren som äntligen ska skänka landslaget den offensiva kvalitet som saknats sedan Zahovič lade skorna på hyllan för snart 28 år sedan.
Nya målvakter vet vi att det kommer komma.