¡Bomber och Granada!
- Row Z Red.
- 11 jan. 2021
- 7 min läsning
Uppdaterat: 1 feb. 2021
Hur 72 lån, Malmö FF och Tony Adams krigsdans ledde Granada till Europa.
I fjol chockade lilla Granada från Andalusien en hel fotbollsvärld genom att som nykomlingar sluta sjua i La Liga och knipa en Europaplats. I skrivande stund ligger man på samma plats i tabellen och är vidare i Europa League. Hur ska detta egentligen sluta?
För tre säsonger sedan slutade Granada tia i Segundan, den spanska andradivisionen. I februari ska samma lag spela utslagsmatcher mot Napoli i Europa League. Hur i hela friden gick det till när laget från en liten stad mer känt som ett turistparadis och granatäpplen än för fotboll började utmana storlagen? Ett lag som inför fjolåret endast tillbringat 17 säsonger i högstaligan med en femtondeplats som bästa facit utan varken någon större historia eller frispenderande ägare?
Los Nazaríes
För att förstå Granada som plats måste man förstå dess historia. Staden är starkt präglad av sitt muslimska arv och känd som “morernas sista fäste” i Spanien efter att den iberiska halvön erövrades som en del av den islamiska expansionen under 700-talet. Morerna blev kvar i Granada ända fram till den sista härskaren, sultanen Boabdil av Granada, tvingades överlåta emiratet till Ferdinand II av Aragonien 1492, vilket blev slutpunkten för den sista muslimska dynastin, Nasriddynastin, i landet och startskottet för den spanska inkvisitionen. Fotbollslagets smeknamn är Los Nazaríes, vilket ungefär kan översättas till ‘nasirerna’, och anspelar givetvis på Nasriddynastin.
För förstå Granada som fotbollslag måste vi vrida tillbaka klockan något. Efter att ha blivit nedflyttade från La Liga under mitten av 1970-talet spenderades följande årtionden med att pendla mellan andra- och tredjedivisionen fram till början på 2000-talet då man slutligen rasade ner till fjärdeligan. Så lågt ner i seriesystemet hade inte klubben varit sedan den grundades i början på 1930-talet och efter ha uthärdat fyra säsonger i fjärdedivisionen var något tvunget att hända.
Vad som skedde var den att den förra Real Madrid-presidenten Lorenzo Sanz och hans son Paco anlände till klubben. Med deras hjälp krånglade sig Granada ur den djungel som var playoffet för att ta sig ur Tercera División och upp i tredjeligan. Efter ett par säsonger på säker mark i Segunda Divsión B skulle det dock visa sig att det var något av ett ekonomiskt luftslott som familjen Sanz byggt upp. Paco Sanz hade satsat för mycket, för snabbt och i juli 2009 stod klubben på randen till konkurs.
Pazza Pozzo!
Räddningen kom när klubben såldes till den italienska entreprenören Giampaolo Pozzo som förstås inte heller han var något okänt namn inom fotbollsvärlden. Som ägare till både italienska Udinese och engelska Watford inleddes ett samarbete där spelare skiftades titt som tätt mellan dessa tre klubbar. Resultaten lät inte vänta på sig. 2010 vann Los Nazaríes tredjeligan och året därpå klev man rakt igenom Segudan efter ha slagit ut Elche på bortamål i kvalet till högstaligan. Stor hjälte blev tidigare Manchester United-bänkvärmaren Odion Ighalo som givetvis var inlånad från Udinese.
Bland övriga profiler märks skyttekungen Alexandre Geijo, chilenaren Fabián Orellana och den evige superavbytaren Luis Muriel, samtliga på lån från Udinese. Det går att säga mycket om Pozzos affärsmodell, men att den gav utdelning för Granada går inte att förneka. Under fem säsongers tid klamrade man sig kvar i La Liga innan Pozzo slutligen tappade intresset och sålde klubben till den kinesiske affärsmannen Jiang Lizhang. Som kontrast till familjen Pozzo tycks Lizhang vara bekväm med att lämna fotbollsbesluten till fotbollsfolket och håller sig mestadels i bakgrunden.
Familjen Adams
Hans första säsong blev dock ingen succé – Granada slutade jumbo och åkte ut med dunder och brak. Detta trots – eller kanske tack vare – ett tappert Hail Mary-försök med utnämningen av Arsenalikonen Tony Adams till tränare. Under Adams förlorade Granada samtliga sju matcher och om ni någonsin googlat “Tony Adams Granada training” behöver ni inte undra varför.
Granada 2.0
Efter en mellanlandning med en mittenplats i andraligan var det dags för en nystart och den inleddes med en av de bättre anställningarna fotbollseuropa sett under de senaste decennierna. I juni 2018 presenterade klubben sin nya tränare: en 37-årig doldis som nyss fått sparken från Osasuna vid namn Diego Martinez. När han anlände var Udineselånen borta och man fokuserade istället alltmer på inhemska spelare, gärna från den egna regionen. När Granada återigen tog steget upp till La Liga hette stjärnorna den här gången Fede Vico, Antonio Puertas och Alvaro Vadillo.
Nämnda namn i alla ära, men inför återkomsten till högstaligan behövde truppen spetsas ytterligare. Helt klippta verkade inte de gamla Udinese-banden vara varifrån man hämtade en venezuelansk striker med det anpassningsbara namnet Darwin Machis. Andra notabla nyförvärv var Yangel Herrera, även han från Venezuela, och Maxime Gonalons, hämtade på lån från Manchester City respektive Roma. Men den allra mest uppmärksammade värvningen var givetvis den oerhört rutinerade tidigare spanske landslagsmannen Roberto Soldado som snappats upp på free transfer efter hans kontrakt med Fenerbache löpt ut.
"Målet och drömmen är att stanna kvar i ligan"
Med en trupp på en totalkostnad på drygt 90 miljoner kronor och den tredje lägsta lönebudgeten i ligan kom Granada ut till fjolårssäsongen som skjutna ur startblocken. I oktober parkerade man till och med på Champions League-plats efter att man bland annat slagit Barcelona med 2-0. Granada tillät sig dock inte att ryckas med alltför mycket. I en intervju med ESPN i december berättade Soldado att målet och hans dröm fortfarande var att stanna kvar i ligan.
Den drömmen skulle uppfyllas och det med råge. Inför den sista omgången hade Los Nazaríes säkrat sin plats i La Liga sedan länge och hade fortfarande hugg på Europlatser. Då krävdes seger mot Athletic Club och där andra lag kanske hade darrat mosade istället Granada baskerna med hela 4-0 och säkrade därmed den sjundeplats som innebar spel i Europa. Man nådde även semifinal i Copa del Rey där just Athletic blev för svåra. Enligt klubbens VD Antonio Fernandez Monterrubio kan lagets succé tillskrivas de förändringar som gjordes efter den senaste nedflyttningen.
72 lån på två år
I en intervju med Reuters påstår Fernandez att Pozzo-modellen inte var vettig med för många spelare på lån, från för många olika nationer. Under de två sista åren med Pozzo hade Granada haft 72 spelare på lån med 21 olika nationaliteter och man ägde endast 18 procent av spelarrättigheterna i truppen. Lösningen blev fler spanska spelare från närområden och en tydligare inriktning på mjuka värden som hårt arbete, hängivenhet och tanken om klubben som en familj.
En strategi som tycks fungera. Granada har följt upp fjolårets framgångar med imponerande resultat även denna säsong. Möjligen bortsett från en förödmjukande 1-6-förlust mot Atletico Madrid vilket blev uppmärksammat på sociala medier då lagets sponsor bettingbolaget Winamax Deportes la upp en bild med rubriken Joao Felix’s rörelsekarta mot Granada.
Det är något av en underdrift att säga att klubben var missnöjda med inlägget.
Äventyr i Europa
Annars har det rullat på i ungefär samma takt. Laget innehar för närvarande återigen den sjundeplats man slutade på i fjol och Europaspelet har gått nästintill smärtfritt. En förklaring kan vara det starka transferfönster som Granada stod för i somras. Endast ett noterbart tapp i Alvaro Vadillo som försvann till Celta Vigo, vilket inte hör till vanligheterna när ett litet lag gjort stora saker. Om det kan tillskrivas coronapandemnin får förbli osagt, men Antonio Fernandez har poängterat vikten av att försöka behålla lagets bästa spelare.
Till det har man kryddat laget med en del intressanta internationella nyförvärv. Fjolårets lån av Yangel Herrera och Jesus Vallejo förlängdes samtidigt som man aktiverade utköpsklausulerna som fanns inbakade i Maxime Gonalons och Dimitri Foulquiers kontrakt. Till det adderade man även brassen Kenedy och argentinska mittbackstalangen Neuhen Perez på lån från Chelsea och Atletico Madrid. Offensivt tillkom den 38-årige superveteranen Jorge Molina från Getafe och anfallaren Luis Suarez (!) för dryga 100 miljoner kronor. Tyvärr rör det sig här inte om en bitglad uruguayan utan en ung colombian från Watford.
Nåväl, en sjundeplats innebar Europa League, men inte en given plats i själva gruppspelet. Granada gick in i kvalspelets andra omgång där man bekvämt slog ut de albanska cupmästarna Teuta med 4-0 på bortaplan, (på grund av pandemin spelades enbart enkelmöten), efter mål av Soldado, Kenedy och två gånger Yangel Herrera. I nästa runda väntade Locomotive Tblisi från Georgien och även där blev det en bekväm resa som slutade i 2-0 på hemmaplan där målskyttarna hette Machis och Molina.
Framgång på svensk bekostnad
I sista kvalomgången kanske ni minns vad motståndet hette; nämligen Malmö FF. På Eleda Stadion tog bortalaget ledningen ännu en gång genom Machis innan Jo Inge Berget kvitterade strax före halvtid. I andra halvlek gick dock Granada ifrån och vann till sist med 3-1. I gruppspelet lottades man i samma grupp som grekiska PAOK, cypriotiska Omonio och holländska giganterna PSV Eindhoven. Granada inledde på absolut bäst tänkbara sätt med en minnesvärd bortaseger mot PSV med 2-1, medan det blev oavgjort hemma mot PAOK. Därefter besegrades Omonia två gånger om.
Med avancemanget så gott som säkrat hade man råd att förlora hemma mot PSV och fortfarande vinna gruppen med en seger mot PAOK, men det mötet slutade ånyo 0-0 och Granada fick nöja sig med en andraplats. Det innebär att man när slutspelet drar igång i slutet av februari kommer ställas mot klassiska S.S.C. Napoli från Italien. Något som förmodligen kändes ganska långt borta när Martinez tog över klubben för drygt två och ett halvt år sedan.
"Vi är inte 10/10 i någonting"
När Martinez försöker förklara framgångarna för ESPN säger han att “vi är inte tio av tio i någonting, men vi är effektiva, mentalt starka och kapabla att överkomma allt”. Överlag tycks Martinez lägga stor vikt vid den mentala och psykologiska sidan av spelet, så till den grad att han skämtsamt kallas för “Shamanen” av lokaljournalisterna.
Hans egen spelarkarriär tog slut redan vid 20 års ålder och därefter följde tränaruppdrag i mindre klubbar i Granadaområdet innan han fick ta över Sevillas C-lag i september 2009. Tre år senare blev han befordrad till assisterande tränare för a-laget och fick (såklart) vara med om att vinna med om att vinna Europa League tillsammans med Unai Emery. Därefter bar det av till Osasuna och resten är Granadahistoria.
Martinez håller sig oftast till sitt beprövade 4-2-3-1-system som tog laget upp från Segundan, men experimenterar ibland även med exempelvis 4-4-2 eller 5-3-2-formationer. Rent taktikmässigt jämförs han ofta med tränare som Diego Simeone och José Bordalás där en stor tyngd läggs på ett kompakt försvarsspel samtidigt som man attackerar med sylvassa kontringar. Ett recept som hittills får anses som ganska lyckat.
Än så länge har det Martinez-styrda Granadataget gått som på räls. Frågan är bara var slutstationen är för ett lag som egentligen inte borde kunna konkurrera med de stora klubbarna i Spanien. Martinez hävdar att så länge de arbetar tillsammans kan de uppnå det otänkbara. Medan tränare och spelare jobbar på träningsplanen smids det planer på expansion på styrelsenivå. Man är redan igång med att modernisera träningsanläggningen och det finns långt gångna planer på att bygga ut arenan Nuevo Estadio de Los Cármenes som idag tar in strax under 20 000 personer.
Endast framtiden kan utvisa om vi kommer minnas Granada som det där lilla laget som dansade ett par säsonger eller om Los Nazaríes kommer fortsätta att lyckas överträffa förväntningarna. En sak är dock säker: det hårda jobbet kommer aldrig tillåtas sluta så länge Diego Martinez är vid rodret.
Källor: Granadacf.es, Nationalencyklopedin, Wikipedia, Bleacher Report, Reuters, Daily Mail, ESPN, Breakingthelines.com.
Comments