Värsta rivalerna Celtic har dominerat den skotska fotbollen i nära ett decennium och som kronan på verket återstod endast att plocka hem den tionde ligatiteln i följd. I vägen stod dock Steven Gerrard – Rangers frälsare.
Efter en säsong som juniorcoach i Liverpool och två år efter ha tackat nej till MK Dons eftersom han “inte kände sig redo för ett så stort jobb” skrev Steven Gerrard på ett fyraårsavtal med Glasgow Rangers i maj 2018. Han var varken den första eller sista förre storspelaren att få ett massivt tränaruppdrag kort efter karriärens slut. I England har både Wayne Rooney och Frank Lampard varit i Derby, och senare Chelsea för den sistnämnde, Mikel Arteta i Arsenal och Scott Parker i Fulham. Ole Gunnar Solskjaer hade förvisso avverkat ett årtionde med mindre glamorösa tränaruppdrag, men det är förmodligen ganska säkert att anta att han inte fått jobbet i Manchester United om han inte haft samma spelarkarriär. I Italien coachar gamla mittfältskollegorna Gennaro Gattuso och Andrea Pirlo varsitt storlag med blandad framgång, och i dagarna kom uppgifter om att Xabi Alonso ska ta över tyska Borussia Mönchengladbach.
Listan är lång och detta är sannerligen inget nytt fenomen vi talar om, men visst är känslan att det gått viss inflation att ge tidigare stjärnor chansen snabbare i större klubbar. En trend som kan tänkas ha startat i Spanien först med Pep Guardiolas tiki-taka-revolution i Barcelona och senare Zinedine Zidanes Champions League-segertåg i Real Madrid. Sanningen är dock att de flesta tidigare spelare inte blir någon Pep Guardiola, utan snarare en Tim Sherwood. Tittar vi exempelvis på förra Manchester Unitedsstjärnor som provat på tränaryrket ser vi Roy Keane som nu gör tv efter misslyckats i Ipswich och Sunderland, Gary Neville gör även han tv efter en katastrofal sejour i Valencia, lillebror Phil tränar kompisen David Beckhams projekt Inter Miami, i samma liga återfinns även Jaap Stam som coachar FC Cincinnati, samtidigt som Ryan Giggs fina resultat i Wales solkas ned av ett sunkigt privatliv. Det är inga tre Champions League-bucklor i rad med Real Madrid inte.
Säg den regel som är utan undantag. Trots minimal erfarenhet har Steven Gerrard visat sig vara som klippt och skuren för uppdraget i Rangers. Och det var inget litet uppdrag han hade framför sig när han stod där i maj 2018. Klubben hade förvisso de två senaste säsongerna återetablerat sig i högstaligan efter tvångsnedflyttningarna 2012, men var fortfarande långt ifrån att kunna utmana Celtic på allvar, vars främsta utmanare istället hette Aberdeen. “Utmanare” är kanske en lite väl generös beskrivning – sedan Rangers tvångsnedflyttning hade Celtic kunnat prenumerera på ligatitlarna mer eller mindre ostört, alldeles oavsett hur bra eller dåliga man var. Den upplaga Gerrard ställdes mot var dock en synnerligen stark en. Celtic coachades av ingen mindre än hans förre tränare Brendan Rodgers som verkligen fått fart på laget efter ha tagit över efter misslyckade norrmannen Ronny Delia.
Ursäkta röran, vi bygger om
Rangers ekonomi var inte den starkaste efter flera års frånvaro från högstaligan och när laget skulle förstärkas inför 2018/19 fick man förlita sig på lån, free transfers och budgetfynd från Östeuropa. Gerrard använde sig oblygt av sina kontakter i Premier League där spelare som Ryan Kent, Connor Goldson, Scott Arfield, Alan McGregor och Jamie Murphy hämtades in för växelpengar och i Kroatien fyndades bland annat vänsterbacken Borna Barisic. I vinterfönstret fyllde man dessutom på med rutin i Steven Davies och Jermaine Defoe, samt finska mittfältsankaret Glen Kamara. Säsongen blev lite berg-och-dalbana där laget förvisso förbättrade sig gentemot fjolåret, men ändå aldrig lyckades utmana Celtic på allvar trots att Rodgers lämnade för Leicester under vintern. Det blev till slut en andraplats i ligan nio poäng bakom stadsrivalerna och uttåg i gruppspelet i Europa League. Lagets mest bärande spelare var en trojka som funnits där före Gerrard – lagkaptenen James Tavernier bidrog med 17 mål från sin högerbacksplats, stabile Ryan Jack imponerade centralt i banan och längst fram vann den colombianske vinthunden Alfredo Morelos skotska skytteligan och satte 30 kassar totalt.
Rangers var på frammarsch, men sommarfönstret 2019-20 blev ett lugnt ett. Mest spännande ur svensk synvinkel var värvningen av Malmösonen Filip Helander från Bologna. Andra intressanta tillskott var lånet av gamle rumänske eleganten Georghe Hagis son Ianis och Joe Aribo från Charlton. Man fick en bra start med endast en förlust (dessvärre i Old Firm) på 20 matcher innan formsvackan kom i slutet på januari. Fram till början av mars lyckades Rangers enbart vinna fyra av nio matcher vilket kanske inte låter så farligt, men när man tävlar mot Celtic i skotska ligan finns det inget utrymme för att inte vinna matcher. I Europa League gick det också något bättre där man lyckades krångla sig ur en lurig grupp bestående av Porto, Feyenoord och Young Boys. I första utslagsrundan slogs Braga ut efter ensamstående insatser av Hagi och Kent, innan det tog stopp i nästa omgång mot Bayer Leverkusen. Den 13 mars 2020 beslutades det att den skotska ligan inte skulles spelas klart på grund av coronapandemin och Celtic utdömdes till segrare i egenskap av bäst poängsnitt per match.
Plågas av minnena från halkningen
Vilket för oss till årets säsong. Efter att första året ha visat på förbättringar, andra året att man kan utmana på allvar var det nu dags fråga sig om Rangers också kunde gå hela vägen. Enligt fansen fanns det inte något annat alternativ då Celtic vid en serieseger skulle bli den första skotska klubb att vinna “10 in a row”, tio ligatitlar i rad. Tröjorna om denna makalösa och historiska bedrift var tryckta, fansen sjöng “here we go, 10 in a row” och inget kunde tyckas stoppa ett Celtic som lett ligan med 13 poäng innan fjolårssäsongen avbröts. Men om det finns någon som vet att man inte ska ta något för givet i en titelstrid så är det Steven Gerrard. Minnena från slutet av säsongen 2013-14 när Liverpool kastade bort fem poängs försprång med tre matcher kvar efter Gerrards famösa halkning plågade fortfarande honom, men kunde också användas som motivation menade han.
– Det är definitivt motiverande. Att det hände mig och hur det hände mot slutet av min Liverpool-karriär var en rejäl, brutal lågpunkt för mig. Det har varit fantastiskt att se dem vinna ligan sen dess och skulle det hända mig personligen som coach så skulle det hjälpa till med läkandet, berättade Gerrard för Alan Shearer i The Athletic.
Sommarens stora värvningar var alla offensiva tillskott, Hagi köptes loss från Genk, schweizaren Cedric Itten anslöt från St. Gallen och förre Leeds-strikern Kemar Roofe värvades för runt 50 miljoner kronor från Anderlecht. Efter fem transferfönster hade nu Gerrards lagbygge verkligen börjat ta form. Målet vaktas alltjämt av Allan McGregor. I mittförsvaret alternerar Filip Helander och sommarförvärvet Leon Balogun om platsen bredvid självskrivne vicekaptenen Connor Goldson, och på ytterpositionerna återfinns James Tavernier och Borna Barisic.
På mittfältet finns nu stål i Davis, Kamara och Jack, samt flärd i Aribo, Hagi och Arfield. På topp är kampen om platsen jämte givne Alfredo Morelos stenhård där Itten, Roofe och Defoe alla konkurrerar. Även om det är de offensiva namnen som kittlar allra mest – Morelos har jagats av halva Europa i flera års tid – så är det främst defensiven som Gerrard sett till att utveckla. Med hjälp av sin betrodda tränarpersonal bestående av gamla lagkamraten Gary McAllister, förre Liverpool-coachen Michael Beale och sportdirektören Russ Wilson har mycket kraft och energi gått åt att stärka försvaret. Med hjälp av ett stort bollinnehav, högt presspel och flexibilitets i laguttagningen har Rangers sett till att skapa ligans bästa defensiv. Ett 114 år gammalt rekord bröts när Rangers gick sju raka matcher utan baklängesmål och efter 32 matcher i ligan har laget endast släppt in tio mål – ett närmast osannolikt bra facit.
Ur ett svenskt perspektiv är roterandet i mittförsvaret intressant. För trots att Helander hyllats av Gerrard för sitt positionsspel och taktiska skolning och av supportrarna som den “svenske Maldini” är han långt ifrån självskriven i elvan. I åttondelsfinalen i Europa League mot Slavia Prag startade Balogun och trots att han inte direkt borde ha stärkt sina aktier med ett rött kort fick han återigen förtroendet i helgens Old Firm-derby. Bland tyckare verkar konsensus råda om att Balogun föredras i mer öppna matcher där hans snabbhet kan användas för att stoppa kontringar, och Helanders spelförståelse är mer användbar när man förväntas dominera matchbilden.
Rasismanklagelserna
Det var dessvärre inte enbart Baloguns utvisning som skapat rubriker efter förlustmatchen mot Slavia Prag. Inte har heller Kemar Roofes vansinnessatsning mot tjeckernas målvakt fått mest uppmärksamhet. Det har istället ett häftigt ordkrig som blossat upp mellan de båda lagen med Rangers finske landslagsmittfältare Glen Kamara ofrivilligt i centrum för händelserna. Enligt Kamara ska Slavia Prags Ondrej Kudela viskat “din jävla apa” i hans öra vilket blev upprinnelsen för ett jättebråk lagen emellan. Kudela själv menar att han endast sagt “din jävla idiot” och försvaras av sin klubb på deras hemsida. Gerrard och Rangers har i sin tur backat Kamara och konstaterat att han visst utsatts för rasism under matchen.
När lagen värmde upp inför söndagens Old Firm visade även Celtics lagkapten Scott Brown sitt stöd när han joggade över till motståndarna för att krama om Kamara. Själva matchen slutade 1-1 efter att Morelos kvitterat och firat på ett sedvanligt provokativt sätt med att hålla upp tio fingrar, som dels anspelade på Celtic misslyckande med att ta hem “10 in a row” och dels för att visa att Rangers nu vunnit ligan 55 gånger, vilket är ett världsrekord. Resultatet innebär att Rangers är fortsatt obesegrat i ligan och nu är fem omgångar från att tangera Celtic “Invincible”-säsong från 2016-17 då laget gick 47 inhemska matcher i rad utan förlust. Ett rekord som Gerrard nog inte skulle ha något emot att sno från sin gamle läromästare Rodgers och faktum är att Rangers-bossen nu är den tränare i Skottlands högsta liga som suttit längst på sin post.
Ligan säkrades redan i början på mars och Gerrards sikte till nästa år är säkerligen inställt på att göra ännu bättre från sig i Europaspelet med en comeback till kontinentens finaste turnering förmodat högst på önskelistan, nu när han äntligen fått vinna en ligatitel. Om han nu blir kvar förstås. Trots att Jürgen Klopp själv bekräftat att han inte kommer lämna sin post för tyska landslaget i sommar vägrar ryktena om den förlorade sonens återkomst till Liverpool dö ut. Känslan är väl att det snarare är en fråga när, och inte om Steven Gerrard kommer träna sin moderklubb, särskilt med tanke resultaten han gör. Ingen kommer dock vara gladare än Rangers-fansen om väntan på The Return of the King till Anfield blir lång och utdragen.
Källor: The Athletic, BBC, ESPN, The Scotsman, Marca, Glasgowlive.com, Sky Sports, Transfermarkt.com, Rangers.co.uk, CNN.