Sanslösa Sassuolo
- Row Z Red.
- 18 jan. 2021
- 8 min läsning
Uppdaterat: 1 feb. 2021
Glöm Atalanta, hipsterlaget bland de italienska fotbollskonnässörerna heter numera Sassuolo. Med grundmurad övertygelse om deras offensiva spelsätt fortsätter laget att överträffa oddsen och tampas med de stora drakarna i Serie A, samtidigt som man charmar åskådarna. Frågan är hur länge man kan stå emot lockelserna och behålla juvelerna i samlingen?
Den halvinsatte fotbollssupporten som sneglar mot Serie A-tabellen blir nog inte superöverraskad över vilka klubbar som återfinns i toppen. Det är Milano-lagen, Rom-lagen, Juventus förstås, Napoli och Champions League-specialisterna Atalanta. Men strax där bakom lurar ett lag som kanske inte alla har fullt så bra koll på: U.S. Sassuolo Calcio. Ett lag som inte behöver någon längre historisk förklaring eftersom man, rent krasst, inte har någon större historia.
Klubben grundades 1920 och återfanns i de lägre divisionerna ända fram till 2006 då man slutligen nådde avancemang till Serie C1, dåvarande tredjedivisionen. Inte heller är staden Sassuolo speciellt anmärkningsvärd. Den hyser runt 40 000 invånare och är mest känd för att ha fostrat ett antal halvbra racingförare, möjligen på grund av sin närhet till Modena där flertalet italienska lyxbilstillverkare placerat sina fabriker.
Sassuolos historia som elitförening inleddes 2002 då Giorgio Squinzi, ägare av det italienska företaget Mapei, klev in som sponsor. Ett år senare bestämde han sig för att förvärva hela klubben och klättringen genom seriesystemen kunde ta sin början. Efter att Neroverdi, som klubben kallas efter sina svarta och gröna färger, snöpligt missat uppflyttning till Serie B med minsta möjliga marginal säsongen 2006-07, rekryterades ett numera ganska känt tränarnamn: Massimiliano ‘Max’ Allegri. Under Allegris ledning var avancemanget aldrig i fara och när han lämnade för Cagliari i april 2008 var seriesegern redan säkrad. Ersättare blev Andrea Mandorlini som varit med om ta upp Atalanta till Serie A.
Legenderna gjorde det omöjliga möjligt
Det konststycket lyckades han dock inte med här, men Sassuolo slutade ändå på en mycket respektabel sjundeplats. Trots det gick man skilda vägar efter säsongen och in kom istället nuvarande Milan-managern Stefano Pioli. Med Pioli vid spakarna nådde klubben playoff två säsonger i rad men det blev respass i semifinalen båda gångerna. Det var först när den förre Roma-mittfältaren Eusebio Di Fransesco anställdes som uppflyttningen skulle bli ett faktum. Säsongen 2012-13 vann Sassuolo Serie B efter ha besegrat Livorno i sista omgången och var därmed klara för spel i högstaligan för första gången i klubbens historia.
Här måste vi stanna till lite och prata om några av spelarna som gjorde det möjligt. Den titelvinnande truppen bestod av åtminstone tre spelare som skulle komma att åtnjuta legendarstatus, och en som är på god väg att göra det. Mittfältaren Simone Missiroli hade anslutit i januarifönstret året innan och skulle komma att bli kvar i klubben i sju säsonger och bära lagkaptensbindeln vid enstaka tillfällen. Yttern Gaetano Masucci hade varit med sedan 2004 och tillhörde Sassuolo i tio års tid. Men den allra största ikonen var lagets nuvarande lagkapten Franscesco Magnanelli. Även han hade varit med sedan tiden i fjärdedivision och är i skrivande stund inne på sin fjortonde säsong i klubben och innehar rekordet för flest spelade matcher.
36 år gammal fortsätter han alltjämt att vinna boll på Neroverdis mittfält som om tiden stått stilla och det verkar spela mindre roll på vilken nivå klubben spelar. Truppen innehöll även en yngre spelare som höll på att göra sig ett namn; Domenico Berardi. Den trixige kantspelaren gjorde elva mål och snappades under sommarfönstret upp av Juventus för en nätt summa på 4,5 miljoner euro. Elva mål gjorde även Leonardo Pavoletti som senare skulle bli landslagsman för Italien och numera tillhör Cagliari, som för tillfället tränas av ingen mindre än Eusebio Di Fransesco.
Första åren i Serie A
Den största förändringen inför premiärsäsongen i Serie A var förstås bytet av arena där man flyttade från staden Sassuolo. Den gamla hemmaplanen som endast rymde 7000 fans byttes mot Mapei Stadium – Città del Tricolore som har plats för runt 21 000 personer och ligger i Reggio Emilia en bit bort. Arenan byggdes i mitten på 1990-talet när A.S. Reggiana tog klivet upp i högstaligan, men efter att laget drabbats av ekonomiska bekymmer kunde Squinzi köpa och byta namn på stadion.
Transfersommaren kantades även den i vanlig italiensk ordning av stora förändringar. Rutinerade rävar som Sergio Floccari, Gianluca Pegolo och Antonio Floro Flores rekryterades och fick sällskap av yngre förmågor som Franscesco Acerbi, Nicola Sansone och straffkungen Simone Zaza, samt Berardi som återvände på lån. Di Fransceso hade implementerat ett snabbt och våghalsigt offensivt spel inspirerat av kulttränaren Zdenek Zeman som dömt att misslyckas när motståndet hette Juventus istället för Virtus Lanciano. Till en början gick det dock bra, den första historiska poängen hämtades borta mot Napoli där Zaza gjorde det historiska första målet.
Första segern kom hemma mot Bologna efter mål av Berardi och Floro Flores. Den mest minnesvärda matchen var dock mot Milan där Sassuolo vann med 4-3 efter att Berardi gjort samtliga fyra mål. Trots det låg man sist när halva säsongen var spelad och den 24 januari 2014 fick Di Franscesco sparken. I januarifönstret hämtades ytterligare rutin in i Paolo Cannavaro, Matteo Brighi, Thomas Manfredini och Davide Biondini i hopp om att rädda klubben kvar i ligan. På tränarbänken ersatte erfarne Alberto Malesani den sparkade Di Fransceco. Det blev dock ingen vidare succé och i mars var rollerna ombytta när Malesani sparkades och ersattes av just Di Franscesco. Med sin förre tränare tillbaka tog Neroverdi 13 poäng på de sju sista matcherna och klarade därmed kontraktet med två poängs marginal.
Värvningsfynd och ny tränare (igen)
Efterföljande säsonger såg stadiga förbättringar och med Di Fransesco vid rodret placerade sig Sassuolo först på en tolfteplats, följde upp det med en tioendeplats året därpå och knep säsongen efter en smått otrolig sjätteplats som innebar Europaspel. Under dessa år visade man även en oerhörd slughet på transfermarkanden där satsningen på unga, utvecklingsbara, gärna italienska spelare sannerligen bar frukt och utmynnade i fynd som Grégoire Defrel, Lorenzo Pellegrini, Sime Vrsaljko, Stefano Sensi, Matteo Politano, Gian Marco Ferrari, Pol Lirola, Alfred Duncan, med flera. Säsongen 2016-17 deltog Sassuolo i Europa League för första gången, men gruppen med Athletic Club, Genk och Rapid Wien blev för tuff och man slutade på sistaplats.
Fansen kommer nog dock sent att glömma lagets första match i turneringen där Athletic slogs tillbaka med 3-0 på Mapei Stadium efter mål av Lirola, Defrel och Politano. I ligan blev det en ny fin tiondeplacering och efter säsongen tackade Di Fransesco för sig för att pröva lyckan i sin gamla klubb Roma. Ersättare blev den förre Napoli-anfallaren Christian Bucchi. Det gick dessvärre inget vidare och i november byttes Bucchi ut mot Guiseppe Iachini som fick ordning på skutan och ledde laget till en stabil elfteplats. Trots det valde man att gå skilda vägar i juni 2018 och ny tränare blev den unge, relativt oerfarne Roberto De Zerbi.
De Zerbi hade under föregående säsong coachat Benevento i Serie A utan att ha lyckats hålla kvar nykomlingarna i ligan. Han fick dock mycket beröm för sitt offensiva, possessionbaserade spel och smarta agerande på transfermarknaden. Det landade De Zerbi jobbet i Sassuolo och även där skulle direkt visa sig mer än kapabel när det gällde nyförvärv och försäljningar. Under hans första säsong hämtades spelare som Jérémie Boga, Merih Demiral, Kevin-Prince Boateng, Filip Djuricic och Manuel Locatelli in för kaffepengar, samtidigt som Acerbi och Defrel såldes till Lazio, respektive Roma för runt 25 miljoner euro sammanlagt. Grundstenarna till lagbygget var lagda och nu var det dags att nöta in De Zerbis spelidé.
Den går i korta drag ut på att dominera och kontrollera matcherna med hjälp av bollinnehav. Vanligtvis utgår han ifrån en 4-2-3-1-uppställning och vill man göra en slö jämförelse med någon mer känd tränare är nog Pep Guardiola den som hamnar närmast. Vägran att kompromissa och slå långt för att istället envist spela sig ur alla situationer blir nästan ännu tydligare i förhållandevis lilla Sassuolo i jämförelse med de lag Pep brukar coacha. Det gör också laget till ett av de mest underhållande att titta på, åtminstone om man uppskattar ett frejdigt och modigt anfallsspel. Andra kännetecken är attackerande ytterbackar, inverterade yttrar och hög press. Planen tycks kort och gott vara att helt enkelt göra fler mål än motståndarna. I en klubb som Sassuolo med resurserna som finns där kan en sådan strategi lätt te sig en smula dumdristig.
En ny skyttekung i stan
De Zerbis första säsong blev heller ingen omedelbar fullträff och laget slutade “bara” elva i ligan. Grunden var dock lagd inför fjolårssäsongen där man tvingades hantera flertalet tunga spelartapp. Sensi och Politano lämnade för Inter, Demiral för Juventus och Boateng, Lirola och Duncan drog till Fiorentina. I gengäld återvände Defrel på lån, Pedro Obiang hämtades från Premier League och från nedflyttade Empoli roffade man åt sig talangfulle Hamed Junior Traorè och rutinerade måltjuven Fransesco ‘Ciccio’ Caputo.
Säsongen 2019-20 innebar också en markant förbättring trots de tunga spelarförlusterna. I Caputo hade man fått in en pålitlig målskytt som imponerade med 21 mål i ligaspelet. Även Berardi som lösts permanent någon säsong tidigare övertygade även han med 14 gjorda ligamål. Återigen var det försvarsspelet som svajade stundtals och Neroverdi slutade till sist på en åttondeplats. Samtidigt som Sassuolo firade triumfer på planen och 100-års jubileum utanför den nåddes man av beskedet att dess ordförande Giorgio Squinzi gått ur tiden, men att klubben alldeles oavsett skulle stanna i Mapeis ägo.
Insatserna under säsongen markerade en klar förbättring och när man för en gångs skull fick behålla sina nyckelspelare och därtill kunde kosta på sig att bredda och spetsa truppen något – bland annat med Maxime Lopez från Marseille – rådde det en försiktig optimism inför årets säsong. Det förbyttes i ren eufori när Sassuolo inledde säsongen urstarkt och under hösten började det pratas om laget som en titelkandidat. Sådant prat visade sig vara något förhastat och för närvarande parkerar man på en niondeplats, fyra poäng ifrån Europaspel. En som verkade särskilt imponerad över Neroverdis höstbravader tycktes vara den italienske förbundskaptenen Roberto Mancini.
Till de senaste Nations League-matcherna i november återfanns tre Sassuolo-spelare i truppen; Gian Marco Ferrari, Manuel Locatelli och Domenico Berardi. På skadelistan fanns dessutom Ciccio Caputo som fått debutera i landslaget som 33-åring och tackat för förtroendet med mål i debuten. Därtill hittas forna spelare som Pellegrini, Acerbi och Sensi regelbundet i Italiens startelva, vilket är en indikation på en personliga utveckling många spelare får i Sassuolo. Caputos evolution är i synnerhet onekligen ögonbrynshöjande. Som 30-åring var han fortfarande en relativt anonym anfallare i Serie B och får väl anses som självaste definitionen av en “late bloomer”.
Ryktas till Manchester City
Andra diamanter i samlingen är bland andra ivorianen Jérémie Boga, den 23-årige wingern som kommit fram i Chelseas ungdomsorganisation. Under fjolårssäsongen stänkte han in elva mål från sin kantposition, de allra flesta var dessutom väldigt vackra, och i form är han en av seriens mest sevärda spelare. En annan är självfallet vice-kaptenen Berardi som är lagets kulturbärare tillsammans med evigt unge Magnanelli. Men den som har väckt störst intresse från storklubbarna är den elegante Manuel Locatelli. Han sägs vara värderad till över 300 miljoner kronor och ryktas till lag som Manchester City, Juventus och hans forna klubb Milan.
Samtidigt som exempelvis Boga kämpat lite med formen och Covid-19 har andra spelare tvingats kliva fram. En av dessa är serben Filip Djuricic som i sina nedhasade strumpor läckert flyter fram längs planen och serverar mål och assister. Den rutinerade målvakten Andrea Consigli har också förbättrat sitt spel avsevärt och anses vara en av de hetaste kandidaterna till årets målvakt i serien. Med ligans högsta räddningsprocent och ett formidabelt spel med fötterna är inte svårt att förstå varför.
Den stora utmaningen för Sassuolo blir nu att försöka hålla i sina nyckelpersoner när de stora jättarna börjar vakna ur sin ekonomiska coronadvala. Att ersätta spelare som Boga, Berardi och Locatelli blir minst sagt svårt med tanke på storleken på den grönsvarta plånboken, men ingenting som man inte har klarat av förut. Om De Zerbi skulle välja att röra på sig skulle det däremot bli en ännu tuffare nöt att knäcka. Det har redan börjat viskas om både Fiorentina och Roma och många skulle gärna se honom som landslagets nya tränare. Kan Sassuolo hålla i De Zerbi är mycket vunnet – särskilt för oss neutrala som får fortsätta att njuta av hans innovativa och galna tolkning av spelet fotboll.
Källor: Sassuolocalcio.it, Wikipedia, The Guardian, Sky Sports, Daily Mail, The Athletic, Transfermarkt.com, Totalfotballanalysis.com.
Comentários