Med endast sju omgångar kvar av Premier League parkerar West Ham United på en osannolik Champions League-plats. Mannen bakom förvandlingen är ingen annan än den utdömde, utskällde och stundtals utskrattade David Moyes.
Att säga att West Ham-supportrarna jublade av glädje när David Moyes kritade på för sin andra sejour i klubben i december 2019 vore en smärre överdrift. Trots en tämligen framgångsrik första stint där han räddade kvar West Ham i ligan efter en lyckad vår var fansens mottagande, snällt uttryckt, ljummet. Deras entusiasm ökade inte direkt heller efter en ganska intetsägande vårsäsong som såg laget sluta på 16:e-plats, endast fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket. I en undersökning genomförd av The Athletic kände sig endast 8,8 procent av West Ham-fansen optimistiska inför årets säsong.
En inställning inte helt omöjlig att sympatisera med efter ett halvår med David Moyes, till synes, omoderna och utdaterade fotboll och en transfersommar som minst sagt lämnat mer att önska. Högst upp på Moyes önskelista var en kvalificerad mittback. Det talades länge om framför allt engelske landslagsmannen James Tarkowski från Burnley som skottens föredragna val. I slutändan bedömdes dock den polskättade Tarkowski vara för dyr och West Hams mittbacksjakt slutade istället med 30-årige Craig Dawson. På lån. Från Watford i The Championship. Ingenting som höjde pulsen på supportrarna, utan snarare blodtrycket om något.
Dawson skulle få sällskap i backlinjen av tjeckiske högerbacken Vladimir Coufal som anslöt från Slavia Prag för runt 50 miljoner kronor. Från samma klubb köpte man också loss vårsäsongens store man (i dubbel bemärkelse) – Tomas Soucek. Med sin tyngd och förmåga i luften hade han bidragit till både poäng och större fysisk närvaro i båda straffområden. Nu var han signad permanent för cirka 150 miljoner kronor – ett riktigt fynd skulle tiden utvisa. I fönstret slutskede gjorde man också klart med en till spelare på lån från den nästhögsta ligan i England. Algeriern Said Benrahma hade under fjolåret lekt fotboll i Brentford tillsammans med bland andra Ollie Watkins och var väl den värvning som supportrarna såg fram emot med mest tillförsikt.
"Dithering Dave" – en saga av misslyckanden
David Moyes är dock en herre känd för att bygga lag bakifrån. Under hans elva år långa sejour i Everton var balans och stabilitet nyckelord. Konsekvensen blev att det egna spelet och offensiven ofta blev lidande, vilket inte minst märktes i matcherna mot större lag där Moyes Everton-facit är föga smickrande. Dessutom innebar hans försiktiga agerande på transfermarknaden att han belönades med öknamnet “Dithering Dave”. I Manchester United lyckades han aldrig få storstjärnorna att acceptera denna mer tillbakadragna strategi. Det äventyret slutade med en berömd kraschlandning efter bara tio månader på posten och sedan dess har Moyes varit mer meme än fotbollsmanager. Försöket att studsa tillbaka i Spanien med Real Sociedad är mest känt för hans misslyckade uttal av Asier Illaramendis efternamn och Moyes blev inte långvarig där heller. När comebacken på brittisk mark slutade i nedflyttning med ett hopplöst Sunderland trodde nog många att han gjort sitt på högsta nivå.
Två som inte gett upp hoppet om David Moyes var West Hams ägare David Gold och David Sullivan. 2017 gav de Moyes chansen att rädda laget kvar i ligan vilket han också gjorde. Han hade imponerat på ägarna men hans fotboll hade inte gjort detsamma på de erkänt kräsna West Ham-supportrarna. Enligt dem är fotboll ett spel som ska spelas på marken – något som inte minst Big Sam Allardyce blev varse om under hans tid i klubben – och sjunger gärna om att “We are West Ham – we play on the floor”. Så trots att lagets kontrakt var säkrat var inte Moyes eget lika säkert och han fick inte förnyat förtroende den gången. Spola fram två år och West Ham befinner sig i en liknande situation och ägarna har inte glömt vem som räddade dem förra gången. Återigen plockar man upp telefonen och i andra änden finns David Moyes som suttit sysslolös sen senast och som givetvis hoppar på direkt.
Efter att återigen räddat kvar West Ham i ligan har han den här gången, trots fansens missnöje, fått bygga lag i lugn o ro med spelare som köpt in sig på taktiken. Där Moyes i Manchester United mötte hårt motstånd i vilje- och profilstarka individer som Rio Ferdinand och Patrice Evra har han i West Ham fått arbeta med förvisso mer begränsade, men också mer medgörliga spelare. Framför Lukas Fabianski i mål har Moyes byggt en av ligans starkaste defensiv bestående av habila försvarare som Vladimir Coufal, Aaron Cresswell, Craig Dawson och Angelo Ogbonna. Här är det verkligen läge att ge Moyes lite kredd. Vem hade trott att en snart 33-årig Ogbonna skulle vara aktuell för en italiensk EM-trupp 2021 eller att Craig Dawson skulle visa sig vara ett av Premier Leagues absolut mest inspirerade nyförvärv (till den grad att fansen dubbat honom till Virgil van Dawson)? Veteranduons framfart har inneburit att tidigare mittbacksstjärnan Issa Diop ofta återfunnits på bänken vilket eventuellt inte uppskattas supermycket av ägarna som säkerligen identifierat möjlig vidareförsäljningspotential i den unge fransmannen.
United-flopparnas revansch i huvudstaden
Det är dock svårt att invända mot mittbackarnas och hela lagets prestationer den här säsongen. Efter en knackig start med en hemmaförlust mot Newcastle och torsk bort mot Arsenal befarade de redan på förhand pessimistiska supportrarna nog det värsta. Men detta West Ham har en tuffhet som tidigare upplagor kanske saknat. Mittfältet med antingen spanske trixaren Pablo Fornals eller trotjänaren och lagkaptenen Mark Noble, engelska landslagsmannen och supertalangen Declan Rice, samt långe och målfarlige Tomas Soucek har både stål och kvalitet nog att stå upp mot de flesta lag i ligan. På kanterna fanns fart och kraft i vinterförvärvet Jarrod Bowen och nyblivne jamaicanen Michael Antonio och på topp tyngd i lika nybakade ivorianen Sebastien Haller. West Ham svarade med en imponerande 4-0-seger hemma mot ett starkt Wolves och följde upp det med en ännu starkare 3-0-vinst mot ett ännu starkare Leicester City på bortaplan.
Därefter följde säsongens kanske mest minnesvärda match borta mot Tottenham där ett 3-0-underläge hämtades upp till 3-3 med mindre än tio minuter kvar på klockan efter ett drömmål av Manuel Lanzini. Sedan dess har det rullat på. Visst, man har förlorat två gånger mot både Manchester United och Liverpool och en gång mot Chelsea och Manchester City men övriga matcher mot på pappret likvärdiga eller sämre lag vägrar man helt enkelt att förlora. I december gick det dock lite grus i maskineriet med endast en seger på sex matcher. Något som förvisso åtminstone delvis kan förklaras med ett tufft spelschema, men som var tillräckligt oroande för att man skulle agera i transferfönstret. Som en blixt från klar himmel försvann anfallsbjässen Haller till Ajax för runt 200 miljoner kronor och Robert Snodgrass för kaffepengar till West Bromwich. Said Benrahmas lån förvandlades, trots noll i målkolumnen, till permanent transfer för att man skulle ha möjlighet att låna ytterligare en spelare från en brittisk klubb. Och det var inte vilken spelare som helst det handlade om...
Mannen i fråga var givetvis ingen annan än Jesse Lingard, Mr. JLingz himself. Om David Moyes blivit något av ett skämt på sociala medier var det inget emot de hån Lingard fått motta på de olika plattformarna. Enligt många var detta till viss mån självförvållat då han ska ha varit mer upptagen av sitt klädmärke och idiotiska danser än sitt fotbollsspelande. Faktum är att Lingard efter ett fantastiskt 2017-18 med Manchester United och VM 2018 med England fullständigt gått på pumpen. Efterkommande två och halv säsongerna blev det endast nio mål på nära 80 matcher – ett alldeles för svagt facit för en så pass offensiv spelare. Vad som dock inte är helt klarlagt är orsakerna bakom nedgången. Enligt Lingard själv ska det snarare ha att göra med personliga problem som en sjuk mor och yngre småsyskon som behövts tas hand om snarare än en minskad professionalitet. Efter Bruno Fernandes intåg i Manchester fanns det inte längre plats eller tålamod nog kvar för Lingard och det var tydligt att han för allas bästa behövde söka sig vidare i karriären. Efter ha varit “oimponerad” av bud från Newcastle och Sheffield United hoppade han direkt på chansen att flytta till huvudstaden när hans förre tränare ringde.
Siktar mot Europa – men alla är inte nöjda
Och här är väl, utan att låta raljant, succé kanske ett för milt ord att ta till. Lingard har fullkomligt exploderat i West Ham och står i skrivande stund på makalösa åtta mål och tre assist på nio matcher vilket också belönat honom med en ny chans i Gareth Southgates landslagstrupp. I helgen var han ånyo helt utslagsgivande med två mål och en hockeyassist när toppkollegan Leicester återigen besegrades, den här gången med 3-2. Med Lingard i laget har också Michael Antonio fått chansen att spela striker där han kan vara bufflig, målfarlig och jobbig att möta. Jobbigt är det också att försvara mot West Ham på fasta situationer. Utöver Antonio är även båda mittbackarna och framför allt Dawson otroligt farliga på huvudet. Det är även “Moyes nya Fellaini” som Tomas Soucek lite skämtsamt kallas och som i likt marockanen gör oerhört mycket nytta i luftspelet. Nio ligamål har det blivit hittills för tjecken vilket är mycket bra papper för en mestadels defensiv innermittfältare.
Skulle det bli europaspel nästa år för West Ham skulle detta såklart vara ett rejält svar på tal till alla belackare för både David Moyes och Jesse Lingard. Leicesters osannolika ligatitel 2015-16 har inneburit tröskeln för vad som ska betraktas som “skräll” har höjts till orimliga nivåer, men skulle West Ham sluta på europaplats skulle det vara en makalös bedrift av ett lag som tippades åka ur av många. Skulle man dessutom knipa en Champions League-plats får man nog ändå lov att beskriva detta som en dunderknall. Trots denna oväntade jakt på topp-fyraplaceringar är inte alla är övertygade om klubbens förträfflighet. Ett narrativ som hörs är att West Ham haft tur som inte haft fans på läktarna. Den negativitet som uppvisats mot både styrelse och lagets spelsätt skulle ha blivit betydligt mer påtaglig med 60 000 missnöjda fans på plats på London Stadium.
Hur det blir med den saken får vi nog aldrig veta men för fansens skull får vi hoppas att de är tillåtna tillbaka på arenan lagom till höstens europeiska gruppspel drar igång. Det kommer de inte vilja missa alldeles oavsett vem som tränar laget eller sitter i styrelsen. Vilka som blir kvar i laget till nästa säsong är inte givet. Någon utköpsklausul finns inte inbakad i Lingards lånekontrakt. Declan Rice har jagats av större klubbar länge och kan vara sugen på att ta klivet i sommar. Inte heller David Moyes framtid i klubben är säkrad då hans kontrakt löper ut efter säsongen och han lär inte sakna anbud den här gången. Ryktena gör dock gällande att West Ham planerar att erbjuda honom ett långtidskontrakt så fort säsongen är färdigspelad och han har sannerligen gjort sig förtjänt av en säkrare arbetssituation. Om det blir någon David Moyes, Jesse Lingard eller något spel i Europa nästa säsong återstår att se men West Ham-fansen kan åtminstone tillåta sig att drömma lite nu. Det var länge sedan.
Källor: The Athletic, TalkSport.com, Goal.com, Sky Sports, The Telegraph, BBC, Daily Mail, Whufc.com, London Evening Standard, The Guardian.